Vid kulturstaden Vadstena verkar vi för en levande landsbygd.

svamputställning

Svamputställning

SMF, Sveriges Mykologiska Förening, har samlat arter från Östergötland som de visar på Vandrarhemmet i Borghamn söndagen den 18:e september.

En beskrivning om trakten finns här i deras inbjudan:
www.svampar.se/attachments/article/77/mykologivecka_2016_inbjudan.pdf

”Många förknippar nog Östergötland med östgötaslätten. Men landskapet är så mycket mer. Det bjuder förutom på vida slätter även på djupa skogar, sjöar och hav. Två tredjedelar av landskapet utgörs av skog, som främst nns i de norra och södra delarna. En mycket tydlig gräns går mellan norra Östergötlands bergiga skogsbygd och slätten. Den utgörs av en kraftig förkastningsspricka, som går från Motala – Roxen – Glan och ut i Bråviken. Söder om slätten höjer sig landskapet sakta mot Småländska höglandet. I övergången mellan slätt och skogsbygd finns lövbestånd och hagar med ek, hassel och alm (Liman & Eriksson 1983). Berggrunden består mest av gnejser och graniter och den vanligaste jordarten är morän. Men en triangel från Motala-Omberg-Linköping utgörs av ett mäktigt lager av kambrosiluriska bergarter, som består av sandsten, alunskier och kalksten. Både moränen, sanden och gruset i triangeln innehåller kalk. Landskapet är fornminnesrikt med hällristningar, fornborgar, runstenar, hålvägar och stormansgravar…”

Omberg
”Omberg är ett speciellt berg för östgötarna där det reser sig över östgötaslätten vid Vätterns strand och bergets speciella natur lockar till besök året runt. Den bördiga jorden och kalken i marken ger en rik ora som har lockat kärlväxtbotanister sedan 1800-talet och framåt. Kärlväxt oran är väl dokumenterad sedan långt tillbaka. Kunskapen om svamp oran är däremot åtminstone historiskt sett sämre dokumenterad (Jonsson 2005). Större delen av Omberg har i århundraden varit statlig mark och var fram till 1805 en djurgård avsatt för kungens jakt på hjortar och rådjur. Senare under 1800-talet blev Omberg säte för en skogsskola i Höje på södra delen av berget. Under skogskoletiden planterade man på försök diverse främmande trädslag som fortfarande står kvar kring Höje. Berget användes också som betesmark av bönderna på slätten runt berget och hade troligen i början av 1800-talet en gles skog jämfört med idag. Historien som kunglig jaktpark och senare produktionsinriktad kronoskog gjorde att man inte släppte fram några uppodlingar för jordbruk och bara enstaka boningshus. Idag tillhör den statliga delen av Omberg Sveaskog som brukar det som en Ekopark med förstärkt hänsyn till bergets naturvärden. De östra sluttningarna av Omberg har privata markägare och de värdefulla miljöerna med kalkkärr och kalkgranskogar är skyddade som naturreservat. Södra delen av Omberg hyser naturliga bokbestånd på bördig mark med svamparter typiska för bokmiljöer som t ex porslinskivling (Mucidula mucida) och rutbläcksvamp (Coprinopsis picacea). Det klimatiskt gynnade läget i sydsluttningarna ned mot Vättern gör att boken trivs fastän den är på sin nordgräns. Kronan som markägare har också gynnat boken för att få till fina bokbestånd. Eftersom marken är kalkrik förekommer stora arealer med kalkgranskog och en del av signalarterna för kalkbarrskogar förekommer allmänt. I östsluttningen av Omberg i naturreservaten Ostmossen och Ombergsliden förekommer en mosaik av kalkkärr, betesmarker och kalkgran- skogar med ett flertal arter typiska för kalkgranskog som till exempel äggspindling (Cortinarius meinhardii) och brandmusseron (Tricholoma aurantium). Svamp floran i Ombergslidens naturreservat hör till Sveriges artrikaste med arter knutna såväl till öppna betade marker som till kalkrika granskogar (Jonsson 2005). Utspritt runt berget finns ädellövbestånd på rik mark med alm, ask, ek, lind och gråal och ofta med mer eller mindre inslag av gran. De branta sluttningarna ned mot Vättern har ett läge som gör att de skonats från mer aktivt skogsbruk och skogen har där fått behålla sin ursprungliga karaktär med en blandning av lövträd och barrträd och många gamla träd i soligt läge. I sluttningen ned mot Vättern ligger Storpissans naturreservat avsatt redan på 1940-talet. Det är en urskogsliknande granskog på rik mark med ett ertal rödlistade svamparter knutna till gran. Norr om Storpissan nns en återskapad betesmark där man avverkat skogen för att rädda de fåtaliga gammelekarna som bland annat hyser sa ransticka (Hapalopilus croceus). De branta sluttningarna ned mot Vättern fortsätter söder om Ödeshög och har samma typ av naturmiljöer som nns i Ombergs branter mot Vättern.”

Borghamn
”…Borghamns Vandrarhem & konferens som ligger vid Vätterns strand och Ombergs norra fot. Då kalkstenen bildades under kambrosilur för ca 500 miljoner år sedan var Omberg en ö. Kalk har brutits sedan tidigt 1100-tal och brytning förekommer än i dag. Det var munkar från Frankrike, som genom kung Sverker d ä och hans gemål Ulfhild lät bygga Alvastra kloster. Förmodligen lärde munkarna upp ortsbefolkningen att bryta och hugga sten och stenen har används till kyrkor, slott och herresäten. Under 1500- och 1600-talen var byggandet omfattande. Gustav Vasa lät uppföra Vadstena slott med kalksten från Alvastra kloster och nybruten sten från Borghamn. På Visingsö byggde Per Brahe med sten från Borghamn. Byggandet av Göta kanal blev kalkstensbrottets storhetstid 1816 – 1827. En förutsättning för kanalbygget var närheten till lättarbetad sten. Portar, hamnar och lastkajer måste kläs med sten. Verksamheten med kalkstensbrytning och kalkbränning i Borghamn kom att påtagligt förändra bygden. Ett stort bekymmer var avsaknaden av en naturlig hamn, som kunde skydda mot Vät- terns vresiga vågor. 1814 byggdes en lastbrygga, men det var ständiga problem med utbyggnad och reparation. 1816 byggdes en hamnpir, som färdigställdes 1828. Under kanalbyggandet ökade arbetsstyrkan snabbt och redan 1811 uppgick den till 980 man. Man fick i hög grad anlita traktens folk. Under 1840-talet köpte Karlsborg kalkbrottet. Nu kom ett betydande antal fångar att utgöra arbetskraften. Det var stra ade soldater och vanliga fångar som tillhörde kronoarbetskåren. Med dem förändrades livet radikalt i Borghamn. Fångarna var relativt fria och en del hade god kontakt med stenarbetarna och ortsbefolkningen. Men oäkta barn var ett problem. Den svåra stunden för fångarna kom, när strafftiden var över. Ortsbefolkningen jagade bort de frigivna. Man ville inte ha någon straf- fad kvar i socknen. 1894 upphörde Borghamn att vara fångvårdsanstalt och fångarna yttades ut. Sommaren 1932 gick kalkbrottet i konkurs. Företaget hade då 33 anställda. Vad skulle hända med dem? Till slut kunde 20 av dem bilda ett nytt bolag, som blev arbetarägt. Det blev så småningom minskad efterfrågan på kalksten. Då kom en förfrågan om att återuppta tillverkning- en av lemundasandsten. Många fasader har därefter tillverkats, av vilka LO-huset vid Norra bantorget i Stockholm är det största arbetet. Aktieägarna blev så småningom färre och färre. Ett statligt verk köpte 1983 företaget och lade ner kalkstenstillverkningen trots löfte om fortsatt drift (Storm 1990).”

matsvamp

Östgöta-Dal • 18 september, 2016


Previous Post

Next Post